Tankar
Jag har alltid haft intentionen att bli en ung mamma. När jag gick i mellanstadiet så kom jag och två vänner fram till att om någon av oss fick barn innan vi var 15 så var de andra två tvunga att passa barnet när föräldern behövde avlastning. Ingen av oss fick barn så ungt, och idag har jag inte kontakt med någon utav dem på regelbunden basis. Dock säger det lite om hur tankegångarna gick.
I mitt första långa förhållande fanns inte tankar på barn över huvud taget. Visst kunde jag se mig själv som mor i framtiden, men jag kände ingen stor längtan efter att bli förälder just då. Faktum är att jag var livrädd för det första halvåret, sedan började jag med p-piller.
I två och ett halvt år knaprade jag piller. Vid flytten till Göteborg bestämde jag mig för att sluta (dessutom var jag inte så pigg på att gå till ungdomsmottagningen). Det tog ett helt år innan min ägglossning kom igång. Vid det laget hade jag skaffat mig en ny partner, min alldeles underbara F. Efter det året kände jag till en början inte igen min kropp. Brösten ömmade och jag blev lätt yr. Trodde att jag var gravid. Delade min oro med F. Efter ett nervöst graviditetstest kunde vi pusta ut. Men det var där tankarna föddes. Tänk om..
Några månader senare var längtan ett faktum. I december förra året kom jag fram till att jag var redo. Väntan på F började.
I september slutade vi att skydda oss helt, underbart tyckte jag, men jag var förbryllad över att F ändå inte bestämt sig. Här är vi nu. Ett halvår senare är han fortfarande lite tveksam. Vissa dagar nästan inte alls, och andra dagar säger han sig inte veta vad han vill.
Min kropp och mitt sinne är redo. Ge mig mitt barn!
I mitt första långa förhållande fanns inte tankar på barn över huvud taget. Visst kunde jag se mig själv som mor i framtiden, men jag kände ingen stor längtan efter att bli förälder just då. Faktum är att jag var livrädd för det första halvåret, sedan började jag med p-piller.
I två och ett halvt år knaprade jag piller. Vid flytten till Göteborg bestämde jag mig för att sluta (dessutom var jag inte så pigg på att gå till ungdomsmottagningen). Det tog ett helt år innan min ägglossning kom igång. Vid det laget hade jag skaffat mig en ny partner, min alldeles underbara F. Efter det året kände jag till en början inte igen min kropp. Brösten ömmade och jag blev lätt yr. Trodde att jag var gravid. Delade min oro med F. Efter ett nervöst graviditetstest kunde vi pusta ut. Men det var där tankarna föddes. Tänk om..
Några månader senare var längtan ett faktum. I december förra året kom jag fram till att jag var redo. Väntan på F började.
I september slutade vi att skydda oss helt, underbart tyckte jag, men jag var förbryllad över att F ändå inte bestämt sig. Här är vi nu. Ett halvår senare är han fortfarande lite tveksam. Vissa dagar nästan inte alls, och andra dagar säger han sig inte veta vad han vill.
Min kropp och mitt sinne är redo. Ge mig mitt barn!
Det är vår!!
Våren är kommen. Allt börjar om på nytt. Jag tänkte göra detsamma:
Ni kan kalla mig E. Jag arbetar heltid på en studentkår, då jag tagit ledigt i studierna. Idag är första dagen som jag verkligen tror på att det kan bli vår, och kanske så småningom sommar.
Jag har haft en jobbig vinter. Det gick mycket rutin i arbetet, och min milda höstdepression kom senare i år än vad den brukar göra. Allt kändes tråkigt helt enkelt. Visst tycker jag om att planera inför julen, men mörkret når mig med full kraft vartenda år. Som tur är så vet jag ju att det alltid blir bättre. Men idag är det alltså vår äntligen. Vårtecken:
- Jag är på gott humör
- Det är ljust ute, och det regnar inte
- Bladen börjar komma fram på buskarna
- Det är inte minusgrader
- Jag börjar blicka framåt mot allt det roliga som händer på våren/sommaren
Tror att det är en ganska bra sammanfattning. Det goda humöret beror väl delvis också på just ljuset och de små knopparna som slagit ut. Det är ju bara februari!! Några enstaka maskrosblad har jag också sett. Det är tidigt, men mysigt.
Jag inbillar mig ofta att jag tycker bäst om sommarmånaderna, eftersom jag vill ha det varmt och soligt. Ju äldre jag blir inser jag dock att nog våren ändå är den bästa årstiden. Det är små saker som händer hela tiden som gör att man blir alldeles pirrig i kroppen. De vackra krokusarna som åtföljs av scilla, första grillfesten och cortège-byggandet på Chalmersområdet. För att inte tala om när det är såpass varmt att man vågar sticka ner tårna i gräset och de det börjar klia i näsan från björkpollen. Ljuvliga, ljuvliga vår!
Ni kan kalla mig E. Jag arbetar heltid på en studentkår, då jag tagit ledigt i studierna. Idag är första dagen som jag verkligen tror på att det kan bli vår, och kanske så småningom sommar.
Jag har haft en jobbig vinter. Det gick mycket rutin i arbetet, och min milda höstdepression kom senare i år än vad den brukar göra. Allt kändes tråkigt helt enkelt. Visst tycker jag om att planera inför julen, men mörkret når mig med full kraft vartenda år. Som tur är så vet jag ju att det alltid blir bättre. Men idag är det alltså vår äntligen. Vårtecken:
- Jag är på gott humör
- Det är ljust ute, och det regnar inte
- Bladen börjar komma fram på buskarna
- Det är inte minusgrader
- Jag börjar blicka framåt mot allt det roliga som händer på våren/sommaren
Tror att det är en ganska bra sammanfattning. Det goda humöret beror väl delvis också på just ljuset och de små knopparna som slagit ut. Det är ju bara februari!! Några enstaka maskrosblad har jag också sett. Det är tidigt, men mysigt.
Jag inbillar mig ofta att jag tycker bäst om sommarmånaderna, eftersom jag vill ha det varmt och soligt. Ju äldre jag blir inser jag dock att nog våren ändå är den bästa årstiden. Det är små saker som händer hela tiden som gör att man blir alldeles pirrig i kroppen. De vackra krokusarna som åtföljs av scilla, första grillfesten och cortège-byggandet på Chalmersområdet. För att inte tala om när det är såpass varmt att man vågar sticka ner tårna i gräset och de det börjar klia i näsan från björkpollen. Ljuvliga, ljuvliga vår!
Time passes
Inte mycket har hänt sedan sist jag skrev. F är fortfarande tveksam till en graviditet men uttrycker det som "varken gald eller ledsen om det är något". Men oj, vad uppmuntrande! Nej, inte alls. Blir bara förbannad. Han måste faktiskt ta ställning snart.
Min senaste mens var 15 januari, och sedan dess har jag inte haft någon ägglossning. Det är väldigt frustrerande för mig. När nästa mens kommer vill jag ta kontakt med en barnmorska för att se om jag kan få ägglossningsstimulerande medicin utskrivet. Dock kostar ju det en del såklart, och jag vill inte knapra piller i onödan så det förutsätter att F går med på att verkligen satsa på att få barn. Jag är inte alls säker på att han vill det, men det är ju några veckor kvar så vi får väl se.
Snart ska vi flytta. Har fått en större lägenhet med billigare hyra. Bara 2½ vecka kvar!! Vi har inte börjat packa ännu. Nog är jag lite nervös alltid, något annat kan jag inte säga.
Min senaste mens var 15 januari, och sedan dess har jag inte haft någon ägglossning. Det är väldigt frustrerande för mig. När nästa mens kommer vill jag ta kontakt med en barnmorska för att se om jag kan få ägglossningsstimulerande medicin utskrivet. Dock kostar ju det en del såklart, och jag vill inte knapra piller i onödan så det förutsätter att F går med på att verkligen satsa på att få barn. Jag är inte alls säker på att han vill det, men det är ju några veckor kvar så vi får väl se.
Snart ska vi flytta. Har fått en större lägenhet med billigare hyra. Bara 2½ vecka kvar!! Vi har inte börjat packa ännu. Nog är jag lite nervös alltid, något annat kan jag inte säga.
