StudentochBarn

Jag har alltid haft intentionen att bli en ung mamma. När jag gick i mellanstadiet så kom jag och två vänner fram till att om någon av oss fick barn innan vi var 15 så var de andra två tvunga att passa barnet när föräldern behövde avlastning. Ingen av oss fick barn så ungt, och idag har jag inte kontakt med någon utav dem på regelbunden basis. Dock säger det lite om hur tankegångarna gick.

I mitt första långa förhållande fanns inte tankar på barn över huvud taget. Visst kunde jag se mig själv som mor i framtiden, men jag kände ingen stor längtan efter att bli förälder just då. Faktum är att jag var livrädd för det första halvåret, sedan började jag med p-piller.

I två och ett halvt år knaprade jag piller. Vid flytten till Göteborg bestämde jag mig för att sluta (dessutom var jag inte så pigg på att gå till ungdomsmottagningen). Det tog ett helt år innan min ägglossning kom igång. Vid det laget hade jag skaffat mig en ny partner, min alldeles underbara F. Efter det året kände jag till en början inte igen min kropp. Brösten ömmade och jag blev lätt yr. Trodde att jag var gravid. Delade min oro med F. Efter ett nervöst graviditetstest kunde vi pusta ut. Men det var där tankarna föddes. Tänk om..
Några månader senare var längtan ett faktum. I december förra året kom jag fram till att jag var redo. Väntan på F började.

I september slutade vi att skydda oss helt, underbart tyckte jag, men jag var förbryllad över att F ändå inte bestämt sig. Här är vi nu. Ett halvår senare är han fortfarande lite tveksam. Vissa dagar nästan inte alls, och andra dagar säger han sig inte veta vad han vill.

Min kropp och mitt sinne är redo. Ge mig mitt barn!