StudentochBarn

Jag har alltid tyckt om att skriva. Har haft sporadiskt dagboksskrivande så länge jag kan minnas, jobbade ett tag som reporter i samverkan med en större kvällstidning och fick MVG på svenskalektionerna i gymnasiet. Därtill har jag under en period varit aktiv på en hemsida som ursprungligen riktade sig mot diktskrivare (men nu har blivit ett community för deppiga fjortisar). Bloggvärlden verkade också bra från början, en blogg har jag följt nu i snart ett år och det kan vara intressant att se hur människor utvecklas utan att man själv är inblandad i deras liv. Däremot förstår jag inte varför jag själv har hamnat här nu på ett hörn. Ingen är längre sugen på att börja följa nystartade bloggar (inte jag heller), ändock sitter tusentals och skriver om sin egna lilla patetiska vardag. Och jag är en av dem, uppenbarligen.
Vill jag kunna läsa igenom det här själv när jag blir äldre - ja, kanske.
Vill jag att andra ska läsa mina notiser om ett vanligt svenssonliv - ja, om någon tycker att det verkar kul så.
Jag tror att någonstans handlar det om ens 15 minutes of fame. En önskan om att någon ska kunna få en glimt av ens liv och känna igen sig, eller känna för en, eller tycka att man är dum i huvudet. Bara att man påverkat någon, en enda dag i deras liv. Något litet som berör och förhoppningsvis leder den personen in på ett spår som de inte vågat ta annars. Alla vill förändra världen, få lyckas.

Bloggar suger oftast förresten, min också antar jag. Tjingeling.